Wincent ♥

Eftersom att vi har fått en hel del nya besökare så tänkte jag lite kort och snabbt berätta vem Wincent är då han nämns ganska ofta här i bloggen.

Wincent red jag i 3 år innan jag började rida Vårvind på grund utav min längd. Under de tre år lärde denna ponnyn mig i princip allt jag kan, jag har honom att tacka för allt. Når jag började rida Wincent kunde jag ingenting, visst, jag visste hur man svängde och vad bromsen satt, men mycket mer än så var det inte. I hoppningen hade jag ingen balans alls, jag dunsade ner i sadeln och jag ryckte honom i munnen, jag vet inte hur många gånger jag flög av, trots att han aldrig stannade. Men ändå fortsatte han att hoppa, trots alla mina miljoner misstag fortsatte han glatt att lära mig. Han fanns alltid där.

Efter ett tag la vi hoppningen på hyllan & jag började rida barbacka i princip varje gång. Min balans blev helt otrolig samtidigt som jag och Wincent "växte" samman, det var då vi blev ett. Med allt detta kom dressyren också och det gick mycket bättre än vad det någonsin gjort tidigare. Wincent gick inte korrekt, så som en häst bör göra för att det ska kallas "form". Han slöpade fötterna efter sig men jag var nöjd ändå, för på den tiden var "form" bara om hästen böjde lite på nacken, vilket är så fel.

Vi började både hoppa och rida med sadel igen och allt föll bara samman, kontakten mellan mig & Wincent fanns kvar och va var fortfarande ett, trots att vi nu hade sadel på. Det var det sista året som jag lärde mig mest. Men efter ett tag var jag inte bara för lång för honom, jag hade även växt om honom kunskapsmässigt. Jag ville lära mig mer men Wincent hade redan lärt mig allt han kunde, detta gjorde att jag började pressa honom till mer än vad han klarade av, och där körde allt ihop sig. Samtidigt började jag & Parya (min bästis) att få rida stora hästar lite smått vilket gjorde att det började kännas som att Wincent krympte.

Det var då jag insåg att det inte var rättvist, jag mådde dåligt av att rida honom i slutet då jag kände mig alldeles för stor, som om han inte orkade. Det beslutet var det jobbigaste jag någonsin fattat och det gör fortfarande ont i mig. Trots att det gått ett halv år så gör det fortfarande ont ibland. Den ponnyn har verkligen betytt allt för mig, och han betyder fortfarande exttremt och kommer alltid att göra. Jag har fått inse att jag alltid kommer sakna honom, även om det blir lättare att hantera saknaden.

My love, my soulmate.







Detta skrev jag 1 juli, jag minns fortfarande hur mycket jag grät.
Detta var första gången jag gick ut med det öppet, det skar som knivar.

Nothing comes easily

Where do I begin?
Nothing can bring me peace
I've lost everything
I just want to feel your embrace.




Kommentarer
Postat av: susanne andersson

hej jag har föttt upp Wincent och vill gärna höra lite mera om hur han har det nu. Ring gärna Susanne

0709527773

2012-02-23 @ 19:54:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0