Hästmänniskor
Läste lisas inlägg om våra hästar och fick en idé, har tänkt på detta innan men hade glömt av det så skriver om det nu istället.
Om man tänker efter så är det väldigt sjukt vad vi hästmänniskor står ut med, vad vi gör för våra underbara fyrbena varelser.
Trots att regnet öser ner tar vi oss upp till stallet, trots att det är storm eller minus grader så tar vi oss dit där våra underbara vänner står.
Vi trampar runt i deras skit och kämpar i gödselstacken för att slänga bort den.
Vi fyller flera kilo hö som inte alltid är det lättaste, och inte det roligaste heller.
Vi ställer oss och kämpar med att få bort leran från hästen och när vi äntligen fått rent på benen för en ridtur så ska den ut i lerpölen förr eller senare igen.
Vi vet att det är stora och tunga djur vi håller på med och vi vet att det är en farlig sport. Vi vet att dom kan sparka och vi vet att vi kan gå omkull och få hästen över oss.
Trots att vi fått en spark av hästen så fortsätter vi älska dom, och en hästspark gör otroligt ont!
Hästen kanske slänger av en i en lerpöl, skit i det bara att hoppa upp igen.
Man ramlar av, får otroligt ont i armen men hoppar upp på hästen igen eftersom det är det vi har lärt oss, men senare så visar det sig att man har en spricka i armen.
Ett bitmärke eller två, no big deal, vi fortsätter!
Även fast vi flyger av flera gånger under ett ridpass så ger vi inte upp, vi fortsätter kämpa för våra underbara hästar, dom är ju våra bästa vänner ♥
Jag tror inte riktigt att människor utanför hästsporten förstår eller vet vad vi genomgår, dom förstår inte smärtan och dom förstår inte kärleken som finns mellan hästen och människan.
Denna texten är väldigt mycket från hur jag kan känna mig och mina egna upplevelser.
Jag har blivit biten lite överallt på min kropp, sparkad på låret, flygit av otroligt många gånger och hoppat upp igen trots att armen dunkade av smärta och att det visade sig att det var en spricka.
Ramlat av och landat på hövvet, upp på hästen igen. Ramlat av flera gånger under ett pass, upp igen!
Det är det vi har lärt oss.
Men vad är det som får oss att genomgå all smärta? Våra underbara hästar, som gör så otroligt mycket för oss och som älskar oss tillbaka. Jag skulle gå genom eld och vatten för Camaro, det skulle jag för han äger hela mitt hjärta och jag tror det är många fler som känner så!
Om man tänker efter så är det väldigt sjukt vad vi hästmänniskor står ut med, vad vi gör för våra underbara fyrbena varelser.
Trots att regnet öser ner tar vi oss upp till stallet, trots att det är storm eller minus grader så tar vi oss dit där våra underbara vänner står.
Vi trampar runt i deras skit och kämpar i gödselstacken för att slänga bort den.
Vi fyller flera kilo hö som inte alltid är det lättaste, och inte det roligaste heller.
Vi ställer oss och kämpar med att få bort leran från hästen och när vi äntligen fått rent på benen för en ridtur så ska den ut i lerpölen förr eller senare igen.
Vi vet att det är stora och tunga djur vi håller på med och vi vet att det är en farlig sport. Vi vet att dom kan sparka och vi vet att vi kan gå omkull och få hästen över oss.
Trots att vi fått en spark av hästen så fortsätter vi älska dom, och en hästspark gör otroligt ont!
Hästen kanske slänger av en i en lerpöl, skit i det bara att hoppa upp igen.
Man ramlar av, får otroligt ont i armen men hoppar upp på hästen igen eftersom det är det vi har lärt oss, men senare så visar det sig att man har en spricka i armen.
Ett bitmärke eller två, no big deal, vi fortsätter!
Även fast vi flyger av flera gånger under ett ridpass så ger vi inte upp, vi fortsätter kämpa för våra underbara hästar, dom är ju våra bästa vänner ♥
Jag tror inte riktigt att människor utanför hästsporten förstår eller vet vad vi genomgår, dom förstår inte smärtan och dom förstår inte kärleken som finns mellan hästen och människan.
Denna texten är väldigt mycket från hur jag kan känna mig och mina egna upplevelser.
Jag har blivit biten lite överallt på min kropp, sparkad på låret, flygit av otroligt många gånger och hoppat upp igen trots att armen dunkade av smärta och att det visade sig att det var en spricka.
Ramlat av och landat på hövvet, upp på hästen igen. Ramlat av flera gånger under ett pass, upp igen!
Det är det vi har lärt oss.
Men vad är det som får oss att genomgå all smärta? Våra underbara hästar, som gör så otroligt mycket för oss och som älskar oss tillbaka. Jag skulle gå genom eld och vatten för Camaro, det skulle jag för han äger hela mitt hjärta och jag tror det är många fler som känner så!
Kommentarer
Trackback
