SLponny

jag vet inte vad det är men jag måste erkänna att jag känner mig deppig för tillfället.
Nu när jag och Parya fått börja rida större hästar , bla. Trident och Sony så är det som att Wincent krymper.
För varje gång jag suttit på en stor häst så blir Wincent bara mindre och mindre och det gör mig deppig. Jag älskar
att rida Wincent, han är som min självfrände fast i ponnyformat. Det är som att jag är skapad efter honom, för att
rida honom, allt känns så bra när jag sitter på honom, men tyvärr är världen så grymt orättvis. Världen är grym nog
att skilja på oss, tvinga oss att gå åt olika håll. Jag gråter inombords varje gång jag ser honom, varje gång jag sitter
på honom, det ska inte kännas så? Man ska inte vara ledsen när man är med den man älskar mest?
Jag kan inte beskriva med ord, men den ponnyn är helt underbar, jag älskar honom, jag gör verkligen det.
Jag vågar fortfarande inte erkänna det för mig själv, jag försöker glömma genom att tänka på att Ingrid fortfarande
rider Claudia och hon är längre, men det går itne längre. Jag är för lång. Jag är för lång för den jag älskar mest i
världen. Hur kan världen vara så grym? Hur kan världen splittra på oss? Jag förstår inte, och jag tror aldrig att
jag kommer förstå. Jag får bara leva med det, men alla mina obesvarade frågor. Jag ska i alla fall njuta av tiden med
honom, enda in i det sista. Som det ser ut nu vet jag inte ens när det tar slut, när vi tar slut.
Jag får vänta och se, det är bara att vänta och se...

För mig är du som totilas, briar, butterfly flip - för mig är du en stjärna, även fast inte andra kan se det.















Tyvärr går det inte att blunda för verkligheten.

jag älskar dig.

/lisa.