SLponny

första gången ja såg han var år 2008 i september.
Wincent var feeet och helt omusklad och sjukt lat!
ja va sjukt dålig på att rida , hade ingen aning om hur man fick hästen att
gå i bra form , på tygeln, trampa under sej och sånt.
TIllsammans trava vi runt som två nybörjare och kunde inget.

Efter ca ett halvår började vi hoppträna.
Ja kunde fortfarande ingenting och red fortfarande som en kratta
och wincent hade huvudet bland stjärnorna.
Ja ramlade av om och om och om igen..
Wincent är väldigt och var väldigt lat så man måste använda mkt ben.
Ja hade inga muskler typ och ja kunde verkligen inte få fram honom
vilket ledde till att mitt framför hindret stanna wincent och hoppa ett stort
stilla stående helikopterhopp  och ja flög av eftersom att ja heller inte hade
någon speciellt bra balans.

efter att ja ramlat av så mkt blev ja väldigt hopprädd och jag vågade itne
hoppa längre. Det var då ja började med dressyren igen.
Ungefär september 2009 ett år efter ja börjat med honom ,
började jag lära mej hur man får hästen "på tygeln"
ja visste fortfarande inte vad undertramp och sånt var, utan
enligt mej på den tiden gick hästen i en korrekt form om den bara böjde lite
på halsen. Men efter ett tag lästa ja och lärde jag mej att
det inte bara är halsen som ska vara böjd,
utan att det är så sjuukt mycket mer man måste tänka på.


Både jag och wincent kämpade och kämpade.
Ibland hade vi motgångar, ibland medgångar.
Men jag och wincent fortsatte att kämpa i hans hårda
lilla hoppsadel. Efter ett tag insåg jag att det inte funkade att
rida dressyr i den sadeln. Därför tog ja bort sadeln och började rida barbacka.
allt stämde och gick sjukt mkt bättre när ja inte hade den hårda sadeln !
min balans blev sjuuuuukt mkt bättre och ja lyckades få wincent att gå i korrekt form ,
varje gång ja red dressyr ! JAg var så glad, och är fortfarande för att vi sket
i sadeln ett tag. Efter ett tag insåg jag även att jag ville träna hoppning igen.
Visst , ja var verkligen SKIT nervös när ja för första gången efter alla avramlingar
var påväg till paddocken vi tränade i .
Men oj ! när vi började! vi bara flöög ! min balans var så mkt bättre och ja klarade
till och med av att hoppa 90 cm och de är sjukt högt för mej !


vi tränar fortfarande och kämpar fortfarande med både dressyren och
hoppningen. eftersom att ja har så sjuuukt mkt kvar att lära mej ,
speciellt inom dressyren.

under dessa två år har vi varit med om så sjuuukt mkt, han och jag.
Och det är wincent som lärt mej precis allt jag kan inom ridningen.
tillsammans har han och jag kämpat och kämpat !
och våran kontakt som vi har idag är amazing. !
vi brukar ofta sitta i stallet och bara gosa ! allting bortom oss
existerar inte. det är bara han och jag.
Och när jag sitter där och blundar, och lutar min kind mot hans panna,
brukar jag ofta på tänka till om verkligen wincent existerar.
om det verkligen är en så fin underbar ponny som står där framför mej
och som delar sjukt mycket tillsammans med mig.


jag och wincent i början.

jag och wincent i nuläget.
hoppas ni kan se skilnaden lika tydligt som jag gör...

finaste wincent <3

kram
// lisaaaa