SLponny

I början med Vråvind kändes det inget speciellt. Hon var ganska divig och skulle spela oberörd hela tiden, antagligen för att hon varke kände eller litade på mig. När jag red henne total igga hon mig och körde sitt eget, som om jag inte fanns. Hon var stark som en oxe och så fort jag kortade tyglarna sprang hon iväg. Hon var bara en häst, inget speciellt, jag tyckte t.o.m att hon var ganska jobbig.

Men nu, det känns som att hon äntligen börja släppa in mig, vågar lita på mig. Idag när jag kom till hagen och ropa på henne så kom hon lunkande med öronen framåt ( :''') ) dock stanna hon när det var ungefär 5 meter kvar och lät mig gå resten, haha. Så fort hon stå uppställd så ställer hon sig med pannan mot mina naglar och drar huvudet upp och ner för att klia, sjukt sött. Och när jag borstar slappnar hon av, hon står t.o.m och blundar, det skulle hon inte gjort förut, aldrig! Hon är så pigg och glad, hon är nyfiken på vad jag håller på med och hon älskar när jag myser med henne. Från att ha varit en helt vanlig häst till att visa sig vara helt underbar, denna hästen har bara klampat in rätt in i hjärtat på mig. Hon kommer aldrig kunna ta Wincent's plats, men jag har plats för henne också. Denna hästen behöver komma ut och ridas, hon behöver kärlek för att må bra.

Och i ridningen, hon har lugnat sig något så otroligt myckte, visst, hon är pigg men nu rusar hon verkligen inte! Vi kan skritta och njuta tillsammans istället för att stressa. Hon är underbar, fina Vårvind. Allt som behövs är mer tid och jag vet att vi kommer kunna bli bra, hon och jag, först ska vi bara bli ännu bättre på att arbeta tillsammans.

"En valack säger man till vad den ska göra.
En hingst ber man.
Och ett sto skickar man in ansökningar i två exemplar och hoppas att en blir godkänd."

/Lisa